Dags att uppdatera...
Jag måste ju rätta till mitt förra inlägg. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Min lilla sparkande Skrotunge bestämde sig för att det var för bekvänt i magen (v 38+2) - så nu var det dags att sätta fatrt på saker och ting. Så istället för att umgås med Monica, sjunga med Helena och Niklas och elda på Orust med mamma och pappa passade jag på att föda barn.
Det var en märklig dag dendär torsdagen. Jag kände mig helt slut och full av energi samtidigt och dagen var planerad in i minsta detalj. Först var det fika med Mia på förmiddagen. Jag hade ingen aptit alls, men det var, precis som alltid, jättemysigt och trevligt att umgås med henne. Sedan passade jag på att traska upp för Helenas tre mördartrappor - något jag inte gjort sedan jag började växa i färdriktningen ;) så både Helena och jag var förvånade. Efter en bra eftermiddag med mina goa systrar började jag gå från Domkyrkan till Centralstationen (mina fötter var inte helt nöjda med detta upptåg). När jag väl var framme passade jag på att äta lite (första gången jag ite uppskattat en fika på Espresso House) innan jag fick krama om Monica. Vi tog oss till affären för att handla mat till kvällen. En taco-middag stod på menyn. Allt för att väcka gamla Ed-minnen till liv ;)
När vi gick i affären kände jag mig lite trött efter dagens alla turer och tänkte verkligen att: "jag måste sluta vara så envis. Det är okey att ta det lugnt och slappa när man är i nionde månaden så på söndag, då ska jag vila! Då ska jag inte dra runt på min stora, tunga mage längre".
Tänk, på söndagen hade jag inte någon stor mage att kånka runt på längre, men jag skulle inte vilja kalla det för vila precis...men det var helt underbart!!
När Daniel, Monica och jag kom hem och hade fixat middag sa Monica någonting i stil med: Tänk om det skulle hända något nu, tänk om det skulle komma en bebeis när jag är här. ;) Hon måste ha önskat riktigt ordentligt för bara någon timme senare var det hela ett faktum. Klochan åtta gick den berömda slemproppen och två timmar senare gick vattnent. Ytterligare två timmar därpå kom mina första värkar och då var vi påväg till sjukhuset för en kontroll av fostervattnet. Eftersom värkarna fortfarande var oregelbundna och inte så starka fick vi vackert åka hem igen. Väl hemma fick jag äntligen använda min TENS-apparat som var helt fantastisk!!
Klockan fem på morgonen åkte Monica hem (hon var helt fantastiska hela tiden. Hon kände väl på sig när det var dags att hålla sig undan och när jag behövde något annat att tänka på - tack för det!!). Vid niotiden ringde vi våra när och kära och talade om att vi var på gång till Östra. Jag tror att alla var lika förvånade som vi över att den lille godingen redan var påväg.
Denna gången fick vi stanna. Jag skrevs in klockan tio den 29 oktober och tretton timmar och tjugo minuter senare - 23.20 - fick jag se världens finaste lilla kille för första gången. Helt magiskt. Jag kan inte sluta titta på honom såhär 18 dagar senare.
Finklädd för första BVC-besöket
Många blodprov har det blivit. Händerna ser alldeles tokblå ut mot allt det vita. Men nu är i alla fall gulsoten borta så vi hoppas på lite färre nålar i framtiden.
Snyggaste sovstilen på länge ;)
Ett soldygn på BB. Vi fick inte vara hemma så många dagar innan vi var tillbaka. Men vi har blivit så väl omhändertagna hela tiden!
Han hade det nog ganska bra tror jag. Det var nog värre för oss som satt bredvid och stirrade på vår lille guling.
Det var en märklig dag dendär torsdagen. Jag kände mig helt slut och full av energi samtidigt och dagen var planerad in i minsta detalj. Först var det fika med Mia på förmiddagen. Jag hade ingen aptit alls, men det var, precis som alltid, jättemysigt och trevligt att umgås med henne. Sedan passade jag på att traska upp för Helenas tre mördartrappor - något jag inte gjort sedan jag började växa i färdriktningen ;) så både Helena och jag var förvånade. Efter en bra eftermiddag med mina goa systrar började jag gå från Domkyrkan till Centralstationen (mina fötter var inte helt nöjda med detta upptåg). När jag väl var framme passade jag på att äta lite (första gången jag ite uppskattat en fika på Espresso House) innan jag fick krama om Monica. Vi tog oss till affären för att handla mat till kvällen. En taco-middag stod på menyn. Allt för att väcka gamla Ed-minnen till liv ;)
När vi gick i affären kände jag mig lite trött efter dagens alla turer och tänkte verkligen att: "jag måste sluta vara så envis. Det är okey att ta det lugnt och slappa när man är i nionde månaden så på söndag, då ska jag vila! Då ska jag inte dra runt på min stora, tunga mage längre".
Tänk, på söndagen hade jag inte någon stor mage att kånka runt på längre, men jag skulle inte vilja kalla det för vila precis...men det var helt underbart!!
När Daniel, Monica och jag kom hem och hade fixat middag sa Monica någonting i stil med: Tänk om det skulle hända något nu, tänk om det skulle komma en bebeis när jag är här. ;) Hon måste ha önskat riktigt ordentligt för bara någon timme senare var det hela ett faktum. Klochan åtta gick den berömda slemproppen och två timmar senare gick vattnent. Ytterligare två timmar därpå kom mina första värkar och då var vi påväg till sjukhuset för en kontroll av fostervattnet. Eftersom värkarna fortfarande var oregelbundna och inte så starka fick vi vackert åka hem igen. Väl hemma fick jag äntligen använda min TENS-apparat som var helt fantastisk!!
Klockan fem på morgonen åkte Monica hem (hon var helt fantastiska hela tiden. Hon kände väl på sig när det var dags att hålla sig undan och när jag behövde något annat att tänka på - tack för det!!). Vid niotiden ringde vi våra när och kära och talade om att vi var på gång till Östra. Jag tror att alla var lika förvånade som vi över att den lille godingen redan var påväg.
Denna gången fick vi stanna. Jag skrevs in klockan tio den 29 oktober och tretton timmar och tjugo minuter senare - 23.20 - fick jag se världens finaste lilla kille för första gången. Helt magiskt. Jag kan inte sluta titta på honom såhär 18 dagar senare.
Finklädd för första BVC-besöket
Många blodprov har det blivit. Händerna ser alldeles tokblå ut mot allt det vita. Men nu är i alla fall gulsoten borta så vi hoppas på lite färre nålar i framtiden.
Snyggaste sovstilen på länge ;)
Ett soldygn på BB. Vi fick inte vara hemma så många dagar innan vi var tillbaka. Men vi har blivit så väl omhändertagna hela tiden!
Han hade det nog ganska bra tror jag. Det var nog värre för oss som satt bredvid och stirrade på vår lille guling.
